Annons

Annons

Annons

Insändare
Vi i vården jobbar oss sjuka – varför lyssnar ingen på oss?

Detta är en insändare.Åsikterna är skribentens egna.

"En efter en tar stressen oss. Dag efter dag ser jag nästa kollega falla bort", skriver undersköterskan och regionpolitikern Ingela Korhonen i sin insändare.

Bild: Bertil Ericson /TT

Annons

Det onormala blir hela tiden det nya normala. Gränserna tänjs och vi med dem. Man vill gärna säga att ”det är bara idag, det är tillfälligt, imorgon blir det bättre”. Men när åren går och situationen består måste vi inse det:

Det här är sjukt. Vi blir sjuka. Varför lyssnar ingen på oss?

Ledning och chefer i Region Västernorrland säger att grundbemanningen är enligt de regler man följer. Men vi har ett förlegat sätt att se på bemanningstalen. Bemanning borde istället bestämmas av relevanta kriterier och behov: Vilket patientklientel vårdas på den här avdelningen? Vilka resurser krävs för en god vård? Får vi en anständig arbetsmiljö?

Istället går allt ut på att hitta vårdplatser för att få in så många patienter som möjligt. Katten på råttan, råttan på repet. Akuten till en avdelning, en avdelning till annan avdelning! Men hur gick det med patientsäkerheten? Blev det trygg och säker vård? Vad hände med arbetsmiljön?

Annons

Annons

Vi får ofta höra att vi inte jobbar tillräckligt effektivt. Att vi inte hinner på grund av att vi inte jobbar nog smart. Men sanningen är att vi har ett system som inte är anpassat till verkligheten – till dagens patienter och vårdbehov.

En efter en tar stressen oss. Dag efter dag ser jag nästa kollega falla bort. Jag har följt dem till rehabiliteringsmöten, sett dem sitta där och känna sig otillräckliga, sett hur de, våra viktigaste resurser, upplever att de är en börda.

Man försöker hitta lösningar för att få dem tillbaka till det som krossade dem, tillbaka till samma oförändrade arbetsmiljö. Kollegor som varit fulla av arbetsglädje och stolthet, som varit raka och starka – ända tills mattan rycks bort under dem en gång för mycket!

Jag har sett kollegor bytas ut när de inte längre klarar att komma tillbaka. Då är det bara ”tack och hej” fast de gav allt till ett arbete som kostade dem deras hälsa. Spelpjäserna byts bara ut. Borde det inte istället vara spelet som förändrades?

Man vill få oss att tro att det är vårt sätt att använda vår fritid som gör att vi inte ”pallar trycket”. ”Du måste träna mer, vila mer, återhämta dig mer för att orka jobba.” Men det är i själva verket den skadliga stressen, vårdtyngden och bristen på hopp och framtidstro som orsakar förtvivlan, sjukdomar och personalflykt. Det sägs en sak och görs något helt annat. Vi har gått på det så många gånger, om och om igen. Tillit och hopp är nu bara avlägsna minnen.

Annons

I regionfullmäktige pratar majoriteten – nu Socialdemokrater, Moderater och Centerpartister – om att vi måste ha tillit. Tillit till vem? För mig är tillit inget man kan kräva utan något man förtjänar. Utan handlingar som skapar förtroende ska man inte vänta sig att få tillit tillbaka. Då bränner man bara broar.

Jag får ofta höra, särskilt under pandemin, att ”ni måste finnas, ni måste orka, vem ska annars ta hand om oss när vi blir sjuka?”

För vem ska vi finnas? Och vem finns för oss när vi inte orkar längre?

Vi har backat upp regionen länge nog. Nu är det regionens tur att backa upp oss.

Ingela Korhonen, Undersköterska & nyvald ledamot i Regionfullmäktige för Sjukvårdspartiet Västernorrland

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan