Vår icke-valde statschef Carl Gustaf väckte stor uppmärksamhet i SVT-dokumentären ”De sista kungarna” när han kritiserade ett riksdagsbeslut från 1979. Det handlade om en ändring av våra grundlagar – successionsordningen – som skulle möjliggöra kvinnlig tronföljd. Ändringen skulle innebära att Victoria som var förstfödd skulle bli tronarvinge, i stället för lillebror Carl Philip som vid denna tid var nyfödd.

– Min son var född och sen helt plötsligt ändrade man och han blev av med det hela. Det är ganska märkligt. Jag tycker att det är orättfärdigt, sa Carl Gustaf.

Han var kritisk till riksdagsbeslutet redan då och försvarar sitt uttalande nu. Vid ett senare tillfälle gjorde han ett nytt uttalande via kungahusets Facebook, att det inte är den kvinnliga tronföljden i sig han vill kritisera. Troligen är Carl Gustaf ute efter att kritisera det han kallar för ”retroaktiva lagar”. (Även om det enligt regeringsformen inte finns allmänt förbud mot retroaktiv lagstiftning, dock mot retroaktiv strafflagstiftning och vissa begränsningar mot retroaktiv skattelagstiftning.)

Ärligt talat är det strunt samma om Victoria eller Carl Philip blir nästa statschef. Monarki i ett demokratiskt land är förjävligt ändå. Successionsordningen i sig är en föråldrad och allt annat än demokratisk företeelse. Grejen med Carl Gustafs uttalande är att det strider mot Torekovskompromissen från 1974 där statschefen är förhindrad att utöva alla former av politisk makt – att uttala sig i politiskt känsliga frågor – så som att kritisera riksdagsbeslut. Förutom kritiken mot riksdagsbeslutet framgick det också i SVT-dokumentären att Carl Gustaf fortsatte stå fast vid sina positiva omdömen av Bruneis sultan och diktator Hassanal Bolkiah.

Det är dags för kungahuset att inte bara vända blad, utan också slå igen boken för gott och sätta in den i hyllan. För kungar och prinsessor passar bättre i sago- och historieböcker än i verkliga livet. Det är rimligare att utse nästa statschef i valbåset än i en förlossningssal.

Sigmund