När jag 1988 började jobba på Härnösands sjukhus, hade vi bara en chef – avdelningsföreståndaren. Administrationen bestod av sjukhusets löne- och personalkontor. Alla sjukhus hade ett sånt som servade alla avdelningar. Men det fanns vårdplatser och personal. Visst, vi sprang då också, men inte lika fort som nu. Sen kom Nya Styrreformen NPM i början på 1990. Omorganisationer som flyttade om folk. Antalet vårdplatser började minska, sedan antalet avdelningar. Det gick fortare efter länsklinik- och Ädelreformerna.

Idag har vi mycket fler chefer, centralt personal- och lönekontor men också själva en växande administrativ börda som kräver egen personal på avdelningen. De ska hantera kontakten med kommuner, bemanningen, brist på vårdplatser, journaler, rapporter och statistik. Och ständiga överbeläggningar i korridoren. Vi har fått slit och övertidsarbete istället för den tillit man pratar om men inte åstadkommer. Det har lett till personalflykt, rekryteringsproblem och rekordlånga vårdköer. 

Det är ett sätt att beskriva den utveckling jag som undersköterska sett av vården i Region Västernorrland. Ett sätt att försöka förklara varför det blivit allt mindre vård för pengarna – i vår region 6 000 miljoner, drygt tio procent av dina och mina inkomster. 

Själva vården då? Mycket har förändrats. Vårdtiderna för varje patient har blivit kortare trots att patienterna blivit äldre och sjukare. De kortare vårdtiderna beror på att vi har för litet personal och för få vårdplatser. Patienterna behöver mycket mer vård men vi räcker inte till för att ge dem det.  Det händer allt oftare att en patient som vi på grund av platsbrist har skickat hem kommer tillbaka, ibland till och med på eftermiddagen samma dag. Vi hinner inte få dem i det skick att de egentligen är ”hemskickbara”.

En del som kommer hem till en bostad där de har kommunal hemtjänst kommer tillbaka till oss därför att hemtjänsten var en för låg vårdnivå för dem. 

Det beror också på att det finns ”brandväggar” mellan de olika delarna av vården. Mellan regionens sjukvård och kommunernas vård och omsorg. På båda sidor ser man mest på sin egen budget. Resultatet blir ofta att man skickar iväg en patient som hamnar fel. Det har man försökt lösa genom det man kallar ”Nära vård”. Ett påklistrat begrepp som bara är ett administrativt samarbetsorgan utan några påtagliga positiva effekter på vården. 

Det här har gjort att jag nu har engagerat mig också politiskt för att tillsammans med andra försöka åstadkomma det som vi som personal inte lyckats övertyga de styrande om. Att vi istället för länskliniker vill ha de chefer som verkligen bestämmer nära oss som jobbar i vården så att vi kan lösa problem på plats direkt på sätt som fungerar. Att riva ”brandväggarna” mellan regionen och kommunerna genom en gemensam ledning och gemensam budget. Det som kallas för ”Norrtäljemodellen”. Och det som omedelbart är det mest viktiga: Att vi behöver mer personal och fler vårdplatser.

Isabelle Tejbo, undersköterska, kandidat i regionvalet för Sjukvårdspartiet Västernorrland