Jag har en barndomsvän, en sverigedemokrat, som jag knappt träffar längre. Bara när jag orkar.

– Tror du fortfarande att det går att förändra något politiskt? frågar han som tidigare var vänster.

– Kan man göra något som får vanliga människors liv att bli mer uthärdligt så är det värt det, svarar jag.

Det är inte det att jag räds en debatt. Det är det att hans sverigedemokratiska samhällssyn inte rymmer något hopp alls om framtiden, det finns ingen väg ut.

Vi ses över en falafelrulle på Södermalm i Stockholm. Han är fortfarande vegetarian. Flera gånger upprepar han att “allt är riggat”.

Även om han inte lägger orden just så varje gång, är det tydligt att förbittringen har intagit en stor plats i hans tankevärld och därmed också i hans språk.

– Här är ju alla helt blåsta, lurade, säger han och suckar.

Jag ser inte rött, jag blir bara matt.

Inför valet i höst tänker jag allt oftare på de som känner att ingenting spelar någon roll. En känsla nära besläktad med den om att ha blivit snuvad på en valseger. Försmådd, bedragen.

Precis den känslan smyger sig nu in i den konservativa mittfåran i svensk politik. Och den leder inte alltid till djupa suckar och politisk handlingsförlamning – som hos min barndomsvän – utan desto oftare till en radikalisering av invandringskritiska partier och rörelser.

Så lockas borgerliga politiska företrädare till att ta ännu ett kliv åt höger, till de högerextremister som sprider konspirationsteorin om ett pågående folkutbyte.

Johan Pehrson, Liberalernas partiledare, är som vi snart ska se farligt ute.

Teorin om ett folkutbyte går i korthet ut på att västvärlden håller på att islamiseras. Systematiskt byts den vita befolkningen ut genom invandring från Mellanöstern och Afrika. Snart är, som höga SD-företrädare allt oftare påpekar, svenskarna i minoritet i sitt eget land.

Idémässigt härstammar dessa tankar från den franska identitära rörelsen. Identitärer är nyfascister som försöker paketera sitt tankegods genom att låna begrepp från vänstern som “identitet”. Exempelvis heter det att alla folk har rätt till sin egen identitet.

Ett folk, en plats.

Där befinner sig inte Johan Pehrson, men tendenserna finns.

I en diskussion med Krister Thelin, erfaren svensk domare och inflytelserik högerdebattör, har Pehrson på Twitter uttryckt stöd för just den konspirationsteorin.

Thelin twittrade den 11 juli: "Vänsterns motvilja mot att skärpa kraven för naturalisering, dvs. förvärv av svenskt medborgarskap, är logisk: eftersom en överväldigande del av invandrare röstar rött, måste väljarbasen breddas så fort som möjligt. Med lokal rösträtt redan efter tre års hemvist styr S Malmö."

Pehrson svarade samma dag: “Bit ihop. Vi påstods – med samma logik från underjorden – vara fascister redan 2002 när vi krävde språkkrav för medborgarskap.”

Vad är “logik från underjorden”, om inte ett sådant här uttalande av en liberal partiledare? Här ansluter han sig till synsättet att vänstern tar hit folk för att kunna driva en viss politik. Att man röstfiskar hos de invandrare som precis fått rösträtt.

Jag tror inte att Pehrson tänker underkänna höstens val. Det är inte det han säger. I stället handlar det här om ett närmande till ett fascistiskt tankegods, som har motiverat flera högerextrema terrorister, däribland Anders Behring Breivik. Dessutom för Thelins och Pehrsons resonemang tankarna till de pågående utfrågningarna i USA:s kongress – om attacken mot Kapitolium 2021. I blickfånget: teorin om valfusk.

På Twitter, den 12 juni, fortsätter Pehrson att veva: “Det har ju tydligen faktiskt hänt att röda partier ‘hjälpt’ människor på traven med själva röstningen.”

Kan den svenska högern tänkas väcka misstankar om valfusk i höst?

Min barndomsvän med en förkärlek för falafel röstar på Sverigedemokraterna, men han orkar egentligen inte bry sig. I likhet med många incels har han resignerat inför tillvaron i stort.

– Det går inte att lita på någon politiker, säger han.

Allt är ju riggat.