Glädjen över en flygbränslefabrik i Ångermanland borde inte vara så oreflekterad.

Vi står inför både en klimatkatastrof och ett överutnyttjande av Norrlands naturresurser. Kraftiga prioriteringar krävs för att den gröna omställningen skall bli rättvis och hållbar. Att tro att vi kan fortsätta flyga som hittills, bara vi byter bränsle, är en illusion.

Att vinden är förnyelsebar betyder inte att man kan bygga hur många vindkraftverk som helst. Att bygga verken, i klimatets namn, kräver resurser i form av stål, betong, plast och ovanliga metaller. Även om allt detta skulle åstadkommas utan fossila ämnen (och därmed CO2-utsläpp), vilket idag långt ifrån är fallet, får vi inte överutnyttja själva naturen. Den får inte möjlighet att ”förnya sig”. Biologisk mångfald och ekosystemtjänser kommer att utarmas. Påverkan på miljön (till exempel på stora fåglar och renar vid en vindkraftsutbyggnad) är inget som går över.

Ett intensivt skogsbruk där det ingår kalhuggning av de sista gamla skogarna, för att göra flygbränsle, är varken hållbart eller förnyelsebart.

Multinationella företags övergripande syfte är att maximera vinsten för sina ägare, riskkapitalisterna. Nu gör man det med den nödvändiga gröna omställningen som förevändning – en grön kolonialism. Vi kan inte hoppas på att det ska rädda oss från det faktum att vi måste sluta överkonsumera energi och resurser om vi vill kunna leva ett gott liv. Ju mer energi vi får tillgång till, desto snabbare gör vi slut på jordens resurser och föröder jordens ekosystem. Detta är ett av många argument också mot kärnkraft.

Enda sättet att rädda klimatet och vår tillvaro på planeten är att radikalt minska vårt utnyttjande av energi och andra naturresurser. Satsningar på levande landsbygd med tryggad ekologisk matförsörjning och ett hyggesfritt skogsbruk ger mer meningsfull sysselsättning. De enormt stora förändringar som behövs ligger BÅDE hos samhällets organisation OCH hos den enskildes livsstil. Om vi genast genomför de genomgripande förändringarna, behöver livet inte bli sämre. Tvärtom! Men tiden rinner ut….

Monika Sundström, Nipakademin