Om du frågar företag på din ort vad deras största utmaning är så kommer de att svara: Kompetensförsörjning. Detta är den enskilt största och viktigaste frågan för svenska företag, och i förläggningen även för vårt välstånd, framöver.

I norr pågår en grön industrirevolution, men redan innan dess var industrin i behov av arbetskraft. Trots är vi nu ser nyindustrialisering i Sverige är det industritekniska programmet på gymnasiet på väg att dö ut. Det senaste decenniet har antalet kommuner där industriprogrammet finns minskat från 141 till 114.

Hur kan det komma sig? I rapporten "Yrkesprogrammens död" från Arena Idé skriven av Peter Vigren, lärare och gymnasienämndens ordförande i Umeå, visar att marknadsstyrningen av skolan motverkar praktiska program och särskilt industritekniska program.

Att driva industriprogram är dyrt. Det kräver dyra maskiner och lokaler samt högt eftertraktade yrkeslärare. Dessutom är intresset bland eleverna sviktande. Senaste läsåret läste endast 1536 förstaårselever industriprogrammet, en minskning med 200 elever från året innan.

Friskolekoncernerna expanderar ständigt, men driver endast en handfull industriprogram. De driver teoretiska program och marknadsföringen riktar sig specifikt mot elever med välutbildade föräldrar som kräver mindre resurser.

I de få fall friskolekoncerner driver industriprogram är det i form av lärlingsutbildningar. Då bedrivs den kostnadsintensiva praktiska delen av utbildning på företag och teoretiska delen på skolan. Upplägget är mycket billigare och mer flexibelt, om 15-åringar hellre vill bli snickare istället kan utbildningen styras om.

Men kommunerna tvingas verka på samma marknad som friskolorna. Tidigare har kommunens överskott från teoretiska program kunnat användas användas till praktiska program (samma krav ställs aldrig på friskorna: att överskott från vissa program ska finansiera underskott av andra program). Men eftersom friskolorna riktar in sig på teoretiska program äts en del av kakan upp.

Att kommuner ändå fortsatt driver industritekniska program - trots höga kostnader och ibland till och med så få som en elev i en årskull (Sundsvalls gymnasium Västermalm) - har två förklaringar.

För det första hoppas kommunerna att intresset för programmet ska öka. Då är det mycket bättre att ha kvar utbildningen istället att börja om från början och med att investera i maskiner, lokaler och hitta yrkeslärare.

För det andra ser kommunerna till samhällets behov. Att industriföretag hittar den kompetens de behöver är avgörande för bruksorter och industristäder. Dessutom uppvaktar industriföretagen kommunerna om sina behov, de vänder sig inte till friskolekoncernerna. I vissa fall startar industrin egna gymnasier med industriprogram, förmodligen med förluster de första decennierna.

Vi har helt enkelt ett skolsystem där både kommuner och friskolor tvingas anpassa sig efter 15-åringars preferenser - inte efter samhällets behov. Det är därför håller industriprogrammet på att dö ut, samtidigt som de befintliga och den nya gröna industrin skriker efter arbetskraft.

Kanske är det dags att skoldebatten handlar mindre om moraliska argument kring vinst eller valfrihet och mer om samhällets behov?

Det enkelt att förstå varför friskolekoncernerna väljer bort industritekniska program. Det är svårare att förstå varför Svenskt näringsliv och dess parlamentariska grenar bundit sig vid att försvara marknadsskolan.

Visst, det finns ett vinstintresse att försvara. Men friskolekoncerners vinstintressen står mot övriga delar av näringslivets och samhällets behov.